carinaogunnar

Salvation Army

I söndags var vi på gudstjänst hos Frälsningsarmén. Det visade sig vara ett klokt val. Efter att ha blivit välkomnade med klistermärkesblomma på bröstet vågade vi oss in i den stora salen. När vi väl hade satt oss tillrätta i bänken kom det fram två personer och satte sig bredvid oss. Det visade sig att de också var svenskar. De hade också precis kommit till Nya Zeeland. Hur sjukt är det?! Kvällen innan hade vi tänkt att det kanske skulle vara svårt att träffa folk eftersom vårt hotell inte precis var socialt, så träffar vi på två stycken som är kristna! De heter Simon och Tindra från Halmstad.

Gudstjänsten var livad med många pampiga fanfarer, halsduksviftande tanter i uniformer och en hel bastubeorkester. Mycket maffigt! Predikanten var en äldre man som såg ut som Wallace i leranimerade serien Wallace & Gromit. Predikan var över förväntan och det kändes skönt att vara i kyrkan. Den handlade omefterföljelse och lydnad vilken verkade vara ledord inom salvation army. Men det var ändå kul att se att det var på riktigt och att de tog det på allvar, att livet är en strid. Det var även en tjej som vittnade. Barnen hade även del i gudstjänsten. De var framme på scenen och fick godis och de bad tillsammans med söndagsskoleläraren att de skulle vara goda barn.

Sen blev vi nerbjudna på fika och det var många som kom fram till oss och ville prata. Inte en lugn stund och man kände sig väldigt välkommen. Fikat bestod av te och lambas-kaka, som var stenhård. Svenskarna som vi träffade hade ingenstans och bo för natten och var noga med att nämna det för alla de pratade med. Vi sade till dem att de kunde ha sina grejer hos oss över dagen och vi bestämde oss för att följa med dem till deras hostel och hämta deras saker.

Vi började vandra nerför gatan och efter tio minuter kom en dam från kyrkan flåsande fram till oss. Hon sade att hon hade sprungit efter oss hela vägen för att berätta att hon och hennes man hade en lägenhet mitt i centrum som Simon och Tindra kunde låna hur länge de ville. Paret använde bara den lägenheten som övernattningsställe, de bodde på en ö utanför Auckland i vanliga fall. Hjälpsammare människor får man leta efter! Hur många andra hade egentligen erbjudit sig att låna ut sin lägenhet sådär bara? De bara gav dem nycklarna och sade att de kunde känna sig som hemma. Tyvärr hade de ingen mat sade de:)

Glada vandrade vi sedan till deras hostel för att hämta deras grejer. På vägen åt vi på en mexikansk restaurang.

Jag och Gunnar hade planerat att gå på det maoriska museét, som också är huvudmuseum i Auckland, på eftermiddagen. Simon och Tindra hängde på efter att vi lämnat av deras packning i lägenheten. Vi upptäckte dock att museét skulle stänga om en timme, så det blev en snabb rundvandring. Det var väldigt intressant men rätt snuskig utställning.Maorierna har ett mer naturligt uttryckssätt än vad vi är vana vid.

Efter besöket beslutade vi oss för att gå hem. Efter att ha gått i en cirkel kom vi tillbaka till samma plats där vi började. Vi ställde oss vi sjukhuset för att orientera oss. Då kom plötsligt en man fram till oss som visade sig vara en från frälsningsarmén. Han kände igen oss från kyrkan och han var orolig att något hade hänt eftersom vi stod utanför sjukhuset och bara var tre ( Simon hade gått iväg för att kolla upp en sak ). Sedan erbjöd han oss skjuts in till stan. Helt otroligt hur allt bara löste sig! Allt går så lätt bara man går till frälsningsarmén.

På kvällen drog vi hem till Simon och Tindra och lagade mat. Vi hade väldigt trevligt! Vi bestämde oss även för att ses dagen därpå. Fortsättning följer...

För fler bilder : carinaogunnar.bilddagboken.se